Vargen | Sånger från natten, sånger från Dan

Go To Artist Page

Recommended if You Like
Björn Afzelius Neil Young Thåström

More Artists From
SWEDEN

Other Genres You Will Love
Folk: Alternative Folk Folk: Free-folk Moods: Solo Male Artist
Sell your music everywhere
There are no items in your wishlist.

Sånger från natten, sånger från Dan

by Vargen

"Sånger Från Natten, Sånger Från Dan" is Vargen's debut album. It features 11 original compositions to lyrics by Swedish author/poet Dan Andersson (1888-1920) plus the Vargen original song "Sagor Från Stad, Sagor Från Land".
Genre: Folk: Alternative Folk
Release Date: 

We'll ship when it's back in stock

Order now and we'll ship when it's back in stock, or enter your email below to be notified when it's back in stock.
Sign up for the CD Baby Newsletter
Your email address will not be sold for any reason.
Continue Shopping
available for download only
Share to Google +1

To listen to tracks you will need to update your browser to a recent version.

  Song Share Time Download
clip
1. De älskandes vin
2:28 $0.99
clip
2. Hemlös (I natt har jag vandrat från Hedsunda by)
3:27 $0.99
clip
3. Sång till Västanvinden
3:28 $0.99
clip
4. Visa vid Varma Källorna
5:23 $0.99
clip
5. Tjuvskytten
3:27 $0.99
clip
6. Jag har drömt
3:06 $0.99
clip
7. Den gamle
2:08 $0.99
clip
8. Laolands uggla
4:17 $0.99
clip
9. Huck Finn
2:27 $0.99
clip
10. Jag sjungit... / Epilog
2:47 $0.99
clip
11. Sagor från stad, sagor från land
10:42 $0.99
clip
12. Vad livet är om natten
3:01 $0.99
Downloads are available as MP3-320 files.

ABOUT THIS ALBUM


Album Notes
Vargen is the artist- and bandname of Swedish singer-songwriter Reine Johansson.
Credits "Sånger Från Natten, Sånger Från Dan":
Lyrics: Dan Andersson. Music: Reine Johansson, lyrics track 11

Reine Johansson: vocals, acoustic guitar, dobro/slide guitar, mandolin, glockenspiel, harmonica
Andreas Alm: acoustic and electric guitar, acoustic and electric bass, piano, synth, electric piano, autoharp, percussion, backing vocals
Anna Maria Engberg: violin (tracks 1 and 11), cello (track 1)
Jan “Zeke” Lundin: electric bass (tracks 2, 4, 5)
Måns Broman: cajón (tracks 2, 3), snare drum (track 5)
Daddy Musesa: congas (track 6)
Mia Rosengren: vocals (track 8, 9)
Göran Sjöwall: bass flute, flute (track 8)

Produced by Andreas Alm and Reine Johansson. Mixed by Andreas Alm.
Tracks 7, 9, 12 produced by Niklas Eklund and Reine Johansson. Mixed by Niklas Eklund, Björnen & Puman Prod.
Recorded at Studio Handyman, Skällinge February-June 2017: Tracks 1-6, 8, 11.
Recorded at Lyan på Läjet: 7 (May 2015), 9 (August 2015), 10 (March 2017), 11 (April 2016)
Recorded at Studio Stugan, Apelviken, Varberg: 8 (February 2017), 9 (September 2015-February 2016)
Track 12 recorded with an iPhone at Brockman's in Bro (September 2015)
Mastering: Hans Olsson Brookes, Svenska Grammofon Studion, Göteborg.
Photo: Mia Rosengren. Sleeve artwork and design: Måns Broman. Foreword CD booklet: Carl Erland Andersson. CD booklet: Reine Johansson.
VRCD 006 (P) & (C) 2017 Vargen Music, Vargen Records. All rights reserved.
Contact: vargen@vargen.net Facebook: www.facebook.com/vargenmusic website: www.vargen.net

Foreword and lyrics (in Swedish):

”Nordisk noir”
Förord av Carl Erland Andersson, författare och kulturjournalist

Naturligtvis är Dan Andersson (1888-1920) numera ett svenskt monument; hur han själv skulle reagerat på detta kan ingen gissa, han dog ung som Stagnelius, och likt denne var han kanske inte riktigt medveten om sin storhet. Att främlingsfientliga nu vill se Dan Andersson som ett exempel på en absolut helsvensk kultur skulle helt säkert äcklat honom.
Han avskydde sin tids storsvenska patriotism, även när den symboliserades av höjdare som Karlfeldt. Kultur består av en hop bastarder, och Dan Andersson gillade fransmannen Charles Baudelaire - ”De älskandes vin” på detta album är en tolkning av Baudelaire. Som var parisare och stadsbo, och avskydde naturen. En period i svensk granskog skulle troligtvis tagit kål på honom.

Och samtidigt var han en inspiration - en av många - för Dalarnas store skald. När man väl poängterat att kultur saknar nationella gränser bör tilläggas att, jodå det finns nyanser och stämningar som hör
vissa områden och viss geografi (och historia) till. Dan Andersson gjorde nordisk noir av Baudelaires stads- och gatupoesi. Noir brukar associeras med våta gator i en storstad, och neonljus, men det finns en landsbygdsversion också. Där är det långt mellan gårdarna, stjärnorna speglar sig i en tiggares eller spelmans ögon i stället för i en rännsten. I de djupa skuggorna dväljs det som kallas vidskepelse. Nordisk blues?

Det låter sig lätt, kanske alltför lätt, sägas. Dock delar vissa partier av Dan Anderssons poetiska värld grundvatten med 30- och 40-talets svarta sydstatsblues. Som amerikanen Greil Marcus uttryckt det, så visste de gamla bluesgubbarna mer om djävulen än prästen gjorde. Det gäller också Dan Andersson. Men denna svärta balanseras av längtan efter kärlek och frid och någon slags provisorisk hemort.

Med jämna mellanrum lämnar monumentet Dan Andersson sin sockel och ger sig ut på gatorna och vägarna som en vanlig man; som nu med dessa tolkningar av Vargen. Formellt är det kanske inte mycket blues, man anar skuggor av country, av tidlös visa, ett slags lätthet, självklarhet. Här undviks på ett befriande sätt såväl det alltför pietetsfulla som det krystat samtidsanpassade; det Dan Anderssonska geniet görs till en jämlike. Ty som det sagts om Johnny Cash: ett geni är samtidigt exceptionell och mycket vanlig. Så är det med Dan Andersson, och här hör vi det.

Texter:
DE ÄLSKANDES VIN
I dag är livet som en dröm —
och utan sadel, tyg och töm
på vinets rygg vi rida fort
till feers och till gudars ort.

Likt tvenne änglar burna i
en het delirium-fantasi,
det fjärran blå vi hinna skall
tvärs genom dagningens kristall.

Mjukt vingen av en storm oss bär
lik den i våra hjärtan är,
rastlöst vi fly, o syster min,
i mina drömmars himlar in.

Översättning av ”Le Vin des Amants”
av Charles Baudelaire.
Samlade skrifter (1930)
Omkväde/tillägg: Reine Johansson


HEMLÖS
(I NATT HAR JAG VANDRAT FRÅN HEDSUNDA BY)
I natt har jag vandrat från Hedsunda by,
där jag fåfängt bönföll om hägn,
mina glappande skor äro tunga som bly
av träckstänk och midnattsregn.

Jag kom från tjuvarnas gråstensborg,
där min skugga var min kamrat.
Där var år av grubbel och månaders sorg
och nätter svarta av hat.

Ty jag älskade strid med sten och kniv,
och log åt jämmer och sår -
och till sist så tog jag en kvinnas liv,
och satt fången i långa år.

Och vid Kersnas tjärn, nedom Hävamo brant
jag ville ur livet fly,
när den drivande månens guld föll grant
över strändernas gungande dy.

Men inom mig är något som icke vill dö,
och som hatar att leva ändå -
det är bittert att kvävas i kvällssvart sjö,
och bittert att levande gå,

och känna hur eländet suger en ner,
tills man andas med bara hat -
fast solen lyser - fast sommaren ler -
det är bittert, bittert, kamrat!

Svarta Ballader (1917)


SÅNG TILL VÄSTANVINDEN
Åh, dansa, sommarstorm med djupa orglars brus
och dansa hem till Lotalam och Stenbrobergets häll!
Smek barndomsdalen, starke vän, i julis heta ljus
när Mattao och Luossa färgas röda i kväll.

Du stora storm, du är min själ, och du är utan bo,
du sett för mycket för att vila mer.
Men hälsa allt som andas i tysta dalars ro
och säg mig alla under som där sker!

Ty när du kommer dansande
jag hör en gammal sång,
en psalm, ett skratt, en snyftning
från myrarna och sjön.
Tag om och om refrängen,
jag vill sitta natten lång
vid öppna dörrar stilla som i bön.

Din sång i natt är stoj och glam
ur glädjedruckna hus
och låt av horn, fiol och flickors skratt.
Och det som ej har ord det är förborgat i ditt sus
och sång som ej har toner har din natt!

O, västanstorm, en gång när jag är kvitt med vägen min
och stilla vid den mörka dörren står,
då skall du liksom be för mig när jag tyst går in
i det land dit sol och nätter icke når

(1918)
Efterlämnade dikter (1922)

VISA VID VARMA KÄLLORNA
Bleka och hatande män ha lutat sig ner över vattnet,
läst i vårt grumliga djup och bedit om hemliga ting.
Öst av vårt heliga vatten över de blodade händerna,
smitt vid vår dyiga våg på det ändlösa ödets ring.

Svarta och blanka vi sova tryggt mellan gungande öar,
tyst tog vårt sväljande djup emot var nersölad kniv,
tysta vi speglade skyn och stränder av gungande ängar,
sakta gick jägarna hit att offra för byte och liv.

En gång var källan ett hav, där i solvita stormar
irisskimrande dansen gick yr genom skummande våg.
Då var sommaren het och blå och beskådad av ingen,
osedd i vildhavet speglade åskmolnens svartröda tåg.

En gång blir källan en åker,
där säden böljar för vinden,
ting som man offrat vid midnatt,
skola skrapa mot plöjarens plog.
Då skola människor offra
till järnets och trummornas gudar.
Då skall tomheten vaka och sorgen sjunga i skog.

”Spådomen om Varma Källorna”
Det kallas vidskepelse (1916)


TJUVSKYTTEN
Mätt av åren, tung och darrhänt
var han bliven, Jägar-Vilhelm,
satt med mig på dikeskanten,
täljde lugnt sin levnads sägner,
rökte, talade och sade:

Rikmän togo våra skogar,
togo våra magra tegar,
togo våra barn och hustrur.
Ville göra oss till slavar,
och förbjuden blev vår jaktmark,
brott det blev att högdjur döda.
Men jag tänkte: Jag vill hämnas,
edra högdjur vill jag fälla
för att edert rov må mätta
mig och mina glupska ungar.

Vida, vida har jag färdats
högt på fjäll och djupt i dalar
långt från bygd och mil från vägar
har min nötta bössa sjungit
dödens sång för treårsälgar. -
Flått dem har jag, ostört ensam,
styckat mular, stekt på glöden,
ätit kött och druckit brännvin,
glad vid doft av blodets röda,
som fått rinna ut på marken.
Köttet har jag gömt i skrevor
under vindfällt, torkat granris,
tills jag hämtat kraft och vilat
nog att kunna hemåt draga
med min last av lår och bogar.

Och i huden, varm och blodig,
har jag rullat säkert in mig,
för att dold i beckmörkt bergpass
sova utan onda drömmar
mätt av vilt och trött att döda.

Gosse, jag har burit älgkött
säckvis genom svarta dalar,
vadat över sanka myrar
bort och åter till min slaktplats
mest i nätter utan månljus,
mest i becksvart, stjärnlöst mörker,
ledd av vinden, sedd av ingen
burit salt från byn till kojan
och grävt tunnor ner i marken,
saltat ned och tackat Herren
för en god och vältjänt näring,
mat åt kvinna, mig och ungar.

Nu det lidit långt på kvällen,
sol går ner, det skymmer sakta
kring de gamla kända marker.
Gammal är jag, slut är jakten,
men jag yves och jag glädes
över vägar jag har vandrat,
över faror jag har bröstat,
mest dock över djur jag dödat
och i mörka nätter styckat,
medan markens nya herrar
slumrat mellan vita lakan.

Kolvaktarens visor (1915)


JAG HAR DRÖMT
Jag har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,
hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar,
hur jag ber,
hur i vanvett jag flyr från mina vänner,
och i mörkret till den okände ber.

Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga,
om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus,
om när all världen jag ser dansa och gunga
och darra i dåraktigt rus.

Jag har drömt, att när alla stjärnor skina,
över vildmark som viskar, vad i ensamheten hänt,
att alla vindar som kring tjärnlanden vina,
skulle lära mig att kväda vad jag känt.

Jag har drömt att en liten, liten kvinna, skulle
söva mig med visor, skulle smeka mig med skratt,
och när allt som jag byggt måste brinna,
skulle följa mig i elddopets natt.

Jag har tänkt att alla jagande åren,
som ha dödat det jag älskat,
som ha stulit vad jag fått
skulle lära mig en visa om våren,
som har bott hos mig och bländat mig och gått.

Jag har trott att alla stormarna som rasat,
i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.
Att där jag snavat över helvetet och fasat,
jag skulle lära mig dess visor en gång.

Men se mitt solur mot middagen skrider,
och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett!
Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,
när det ändlösa mörkret jag har sett?

Skall jag leva tills jag lärt mig att smida
alla rosor, alla fasor till en levande ked,
som skall skälva som en rusig och glida
som en stråkton i dödsmörkret ned?

”Jag har drömt…”
Svarta Ballader (1917)


DEN GAMLE
Ur de djupaste djupen jag kämpat mig hit,
se, jag kom från de eländas ort,
och vad undrar du då att min hjässa är vit
när en sådan vandring jag gjort?

Och vad undrar du väl att den skälver, min röst?
Det var annat i visornas år.
Jag har levat ändå, vare detta min tröst
när att glömma jag äntligen går.

Den skall sluta att stappla, min styvnade fot,
och mitt hjärta ska sluta att slå. -
På min grav skola vildmarkens blommor slå rot
medan dagarna komma och gå.

Kolvaktarens visor (1915)


LAOLANDS UGGLA
Jag ska hälsa från Laolands uggla,
som åldras i granklädd vrå.
Hennes hundraårsgamla ögon
se grönt mot himmelen blå.
Hon minns alla ben som vitnat,
där räven sitt nattmål fått,
Hon har hört alla hesa skators skratt,
under alla år som gått.

Hon har jagat i fredlösa nätter,
över gråberg och becksvart sjö,
och lyssnat till mjuka fötter,
som tassat i blodig snö.
Hennes minne kan aldrig blekna,
hennes visdom är djup och tung,
och nu drömmer hon slött när jakten
går hett över frasande ljung.

Hon minns det viskande mörkret,
kring byn som var obygd förr,
där hon väntat i dystra nätter,
framför döende skogsmäns dörr.
Hon har flyktat till Laolands hålor,
där ingen den gamla ser,
och boksynt folk i byarna,
de tro att hon finns ej mer.

Hon tror att folk blivit dummare,
av allt de hört och läst,
att upplysningsfödan till syra
i deras magar jäst.

Hon täljde om tysta spöken,
och gastar och fula ting,
och skrattande andar som dansa
om natten i svingande ring.

Hon bad mig skriva om heliga berg
där kunniga trollmän bo,
vid kärr där den sista finnen
har tappat sin näversko.
Och de som snusa förnumstigt
åt ting som de ej förstå,
ska jag hälsa från Laolands uggla,
som grinar i granklädd vrå.

”Företal” ur
Det kallas vidskepelse (1916)


HUCK FINN
Jag har rett ett läger och tänt en eld
på lövströdd lera och gulnat grus,
och nu räknar jag himlens stjärnor
och Illinoisstrandens ljus.

Jag har tänkt på domaren Thatcher
som har hand om mitt gula gull,
och lett åt Toms tant Polly,
och drömt tills månen var full.

I en paradisfläkt går vinden
kring Missouris förtrollade land,
och kring timmer och drivved porla
små vågor mot bokväxt land.

Det är natt kring gul Mississippi,
där de blommande bokarna strö
sitt fröstoft på ström som svallar -
det är rosor på Jacksons ö.

”En strof till Huck Finns minne”
Svarta Ballader (1917)

JAG SJUNGIT… / EPILOG

Jag sjungit, men sjöng väl aldrig för dem,
som leva med glädje till döden.
Jag sjunger som den, vilken ej har ett hem
på jorden, en sovplats i nöden.
Jag kan icke vara hos mö eller vän,
dem jag älskar, jag rädes för alla
och ofta när jag vandrar bland stjärnlysta trän,
de länge kvävda tunga tårar falla.

Mitt hjärta det vill brista, ty det får ingen ro,
det vill vandra där ingen känner vägen.
Mellan jorden och himlen det städs vill bygga bro
likt en timmerman så ångestfull men trägen.
Och snart skall jag stå vid den halvöppna port
och ingå i det namnlösas länder.
O, herre, förlåt mig den synd som jag gjort
med min tunga och de skälvande händer. *

God natt – god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas – vad mer
om aldrig vi träffas igen.
Jag har sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig och så snart brinner ner,
men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet –
god natt - god sömn åt er. **

”Jag sjungit…” * (1920)
”Epilog” ** (1920)
Efterlämnade dikter (1922)



SAGOR FRÅN STAD, SAGOR FRÅN LAND
Sagor från staden, sagor från land
Sagor från skogen, sagor från hav
Han kunde dem alla och en del kom han på
Han tog dem från himlen och där nedifrån

Somt kom ifrån fjärran, somt hemifrån byn
Han täljde om bortom och om sin inre syn
Hans öde i hans saga, ditt öde i dig
Du följer hans fotspår, han följer dig

I de gamla finska skogarna han föddes i april
I ett hus under stjärnorna till hem och familj
Hans fader Konungen förundrat mötte sonens blick
Och efter profeten med synerna han namnet
Daniel fick

Till timmerman, till kolare, eller skogshuggare
är han född
Två händer till att arbeta är vad som behövs
Men i hans hjärta brann en lust till äventyr,
stad och hav
Vid fjorton år fyllda han gav sig av

Han sjöng om sjömän och gastar och om tjuvskyttar
Om tiggares sanning och en spelmans arma själ
Om födelsen och livet, kärleken och döden
Han sjöng om den fattigas vilja och väl

Ned från Kerasso
strök doft av björk och ungt gräs
Och jag väntar vid De Varma Källorna där
jag ska få veta vem min kärlek är

Sånger från Natten, sånger från Dan
Sagor från landet, sagor från stan
Sjung om saknad, längtan, stolthet och skam
Sjung från Djävulens boning till Himmelmora kam

Mitt hjärta vill det inte, min tanke inte heller
Men resten av mitt väsen söker en för tidig grav
Söker den i flaskan, söker den i opium
Söker den i trolös kärlek
Bland falska vänner
Jag vandrar vid avgrundens brinnande hav

Nuet förstår jag icke, och det gångna är som en dröm
I framtiden ser jag endast en stor sömn
Döm mig eller beröm mig efter min poesi
Bättre en fiendes avund än en dåres sympati

Midnatten var över,
en kall vind låg kring Kerasso
Min älskades bild i vattnet
hade jag ännu ej fått se
Långt bort på myren hörde jag en vargs gläfs

Det var Människohunden
som drack källornas vatten
Den hunden, som gav skall i byn
var gång en människa skulle dö
Dess ögon i natten sade:
”Var mänska skall ju dö”

Till Stockholm i september han från hemmet for
Han vaknade den morgonen illa till mods
Tog sin hustru i handen, tyst de satte sig till bords
Hon bar hans barn under barmen,
i mars det kommer födas faderlöst till denna jord

Så, en sista morgon vid sitt sista frukostbord
han sig satt med blick så matt,
han darrade på sina ord
Pannan var kall och svettig,
hans röst var svag när han sa:
”Jag har onda aningar om min resa idag”

”Jag drömde jag stod vid vägen,
jag hade silver, jag hade guld
Jag skulle till andra sidan
för att betala all min skuld
Och jag sträckte ut handen,
ty mina nära kära jag där såg
Men som ett hinder över vägen
en svart kista låg”

Så kom regnig september, kom varsel
kom Guds nåd
Han reste sig från bordet
och trots sin hustrus råd:
”Åk inte nu, inatt din egen död du såg”
Utan en kyss till farväl, han skrockade
och tog sitt sista tåg

Det stormar i Stockholm denna olyckliga natt
Han tar en sista sup, fem har han redan ta’tt
Tre nyss på krogen med vänner, två innan med redaktör’n
Och en sjätte nu på Hellman innan han dör

Sånger från Natten, sånger från Dan
Sagor från landet, sagor från stan
Sjung om saknad, längtan, stolthet och skam
Sjung från Djävulens boning till Himmelmora kam

”Jag har mod att möta mänskor,
stilla sorgsna veka mänskor
de, som tyst bära bördor, tunga hemliga och heta
Jag har mod att se med kärlek
in i deras skrämda ögon,
jag har mod att trösta dem,
fast själv jag utan tröst och vila
släpar steg för steg mot mörkret” *

”Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort,
mitt hjärta är trött, min säd har jag sått
Som en tiggare står jag, o Gud, vid din port,
och blodrosor växa på stigen jag gått” **

Text & musik: Reine Johansson
Dan Andersson: ”Jag har mod…”* (1919), ”Nu mörknar min väg…” ** (1920) ur Efterlämnade dikter (1922)



VAD LIVET ÄR OM NATTEN
Jag har skurit ett pilspö där ormarna paras,
i skäret vid Lasso i torsnattens månljus,
och lärt mig en vissling som Karigos svalas
i dalen där Ramnåsen stupar mot Kanga.

Jag har skurit mig pinnar av åtta slags vide,
och doppat dem röda i blod från en trana,
och skrivit att blodet var blod ur mitt hjärta -
han tror nog på lögnen - av gammal vana.

Snart får jag ett slott och en lustig prinsessa,
och guld åt mig själv och min fattiga mor,
och snart får jag bo som konungen bor,
men när tiden är ute och djävulen bråkar,
då visas det nog vem var starkast och klokast,
då, gamle förvillare, ska vi processa!

Och nu är det midnatt och fåglarna tiga,
och dagg dricker marken och sommaren sover
sin sömn tills den rodnande morgonen bräcker.
Åt avgrundens storman min själ skall jag viga,
till fröjd åt hans hjärta - så länge det räcker!

Nu susar det tungt genom ångande dalar,
nu susar som stormen hans vagn över fjällen.
Här sitter jag och röker min pipa på hällen,
och känner på hur nattvinden smeker och hugsvalar.

*

Och kommer han inte så kvittar det lika,
ty skogen är så härlig och natten är så varm!
De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,
vad livet är om natten i vildmarkens barm.

Vad livet är om natten när födelsen och döden
gå dansande och vandrande kring gamla gråa hus,
när makterna ha rådslag och dikta våra öden,
i sommarnatt, i skugga, i alsnårens sus!
Vi födas under smärta och skratta när vi kunna,
och drömma när vi kunna och tiden han går,
vi bryta våra blommor och älska dem som dofta
och somna en gång stilla och glömma våra år.

”Olles förbund med makterna”
Det kallas vidskepelse (1916)


Read more...

Reviews


to write a review